Haft möte med en handläggare idag gällande ansökan om personlig assistent till Moa. Handläggaren var en mycket sympatisk, lyhörd och kompetent kvinna. Kändes mycket bra att ha att göra med.

Det som känns mindre bra är att Moas begränsningar pga sina sjukdomar inte är lika lätta att beskriva som om hon till exempel hade haft svårigheter med att äta, kommunicera, förflytta sig eller dylikt.

Att andas är inget grundläggande behov anser man.
Att äta, dricka och kommunicera är grundläggande (tack och lov).
Men inte att andas.
Andas är något vi gör för skojs skull... (min fria och högst dömande tolkning)

Nej, jag hör hur jag låter. Bitter som en gammal ko.

Jag vill vara tydlig med att kvinnan vi träffade idag var toppen. Det är systemet som inte alltid är så genomtänkt.

På det stora hela så verkade mötet ändå gå bra. Inga beslut är tagna men vi gjorde oss förstådda.

Handläggaren verkade tycka att det var rimligt att Moa tex ska kunna göra saker utan sin mamma i hasorna, att hon ska kunna ha sin mamma lite mer som mamma och lite mindre som sjukvårdspersonal/kontrollant.

Sen hur detta skulle kunna se ut i praktiken (om vi blir beviljade assistens) ja, det har jag ingen som helst aning om. Det blir i vilket fall som helst inte aktuellt med assistent i skolan, det verkar oxå vara svårt att få hjälp då Moa är inlagd på sjukhus.
Oturligt nog så är det just vid de tillfällena som behoven känns som störst.

Rörigt inlägg?? Ja, då är det nog ändå inte hälften av den röra jag upplever i huvudet just nu.

Ikväll blir det spinning med Ida. Jag ska cykla tills benen blir som ett par urkokta spaghetti. Det brukar vara det perfekta receptet för att rensa upp i en kaotisk hjärna.

Nedan bjuder jag på en bild av mig och Moa när vi andas och har det gott i Norberg. Bilden är tagen av min pappa.

/ Lotta