Allt gick bra igår.

Jag vill passa på att tacka alla er som tänker på oss. Alla som hör av sig med stöttande ord. Alla som håller tummar och tår för oss. Er omtanke värmer, mer än ni kan tro. Tusen tack!!

Moa kom till uppvaket igår ungefär kl 14.45 Bronkoskopin och sjukgymnastiken hade gått toppenbra. Man hade fått upp stora mängder slem och kunnat ta odlingar från olika ställe djupt inne i lungorna.
Tandläkaren var oxå nöjd. Hon hade dragit ut en tand och lagat fyra.

Moa vaknade ur narkosen och mådde ungefär som förväntat. Trött, sliten, illamående och lite svårt att syresätta sig.
Hon hade dessutom en huvudvärk från hell. Narkossköterskan trodde den berodde på att Moa hostat jättemycket under narkosen (jag trodde inte man kunde hosta när man var sövd...).
Hur som helst så repade hon sig och efter ett par timmar och vi fick komma tillbaka till avdelningen.

På kvällen kom Moas pappa till henne och jag åkte hem till Martin och Vilmer. Det var skönt att komma hem. Vilmer hade saknat mig så klart. Det är svårt att förklara för en femåring varför mamma är borta flera dagar i sträck.

Vilmer är förkyld och har feber stackarn. Har legat i min säng större delen av natten så det har känts som att ligga nerbäddad jämte en braskamin.

Idag håller jag tummarna hårt för att Moa skrivs ut. Har precis pratat med henne och hon verkar pigg.
Det är bara huvudvärken som inte riktigt gett med sig. Har inte fått svar på de senast tagna blodgaserna. Hoppas de är som de ska.

I övrigt så är det idag fem år sedan Martin och jag förlovade oss. Vi förlovade oss på en sjukhussal i Kristianstad.
Jag väntade Vilmer och var inlagd eftersom vattnet hade gått när jag var i vecka 24. Jag var sängliggande i 8 dryga veckor innan han föddes 6 veckor för tidigt. Det var en pärs som hette duga men vi tog oss igenom den oxå.

Jag tror att allt som händer har en mening. Ibland förstår jag inte vad meningen är men jag behöver tro att det som sker, sker av en anledning. Att tro motsatsen dvs att det inte finns någon mening med det som händer skulle, ganska snabbt, göra mig deprimerad och göra det svårare för mig att kämpa vidare.
Ja, det var dagens klokord ;)

Nedan bjuder jag er på en bild av Vilmer när han inte är sjuk och febrig.

/ Lotta