Ojojoj, vilken start på veckan.
Steg upp imorse efter en natt med väldigt lite sömn.
Har haft så ont i min skuldra, tyckte faktiskt lite synd om mig själv ett tag.

Moa skulle stiga upp vid 7.15 hade vi kommit överens om. Klockan blev mer än så och Moa kom inte ner. Jag ringde till henne (ja, vi brukar kommunicera så när vi är på olika våningsplan).
Moa svarade.
Jag frågade om hon var vaken och hon svarade ja. Det gick en stund till och hon kom inte ner. Jag ropade på henne i trappan att hon skulle komma ner och hon svarade åter igen ja.
Minuterna tickade iväg och jag började bli lite småstressad eftersom Moa och Martin skulle till Lund och hon behövde bli klar.

Jag går upp till Moa på hennes rum och när jag ser henne så förstår jag att hon inte mår bra.
Hon hade riktigt lågt blodsocker och förmodligen haft det under många av nattens timmar. Hennes sondmat hade inte gått in inatt och insulinpumpen hade pytsat in samma mängd insulin under hela natten som när hon får mat.

Vid några tillfälle tidigare har Moa haft sådana här känningar och då tappar hon i princip talförmågan. Hon svarar bara ja eller mmmmm på vad man än säger. Och det var ju det hon gjorde när jag ringde och kallade på henne imorse. Hon har även drabbats av synbortfall och känselbortfall vissa gånger.

Så jag tryckte i henne druvsocker för att justera sockernivån. Martin fick bära ner henne i köket och hon fick dricka både näringsdricka och drickyoggi.

En bra stund senare säger Moa: nu känns det som jag vaknar mamma.
Sen beskrev hon hur hela morgonen kändes som en dröm när hon var i det.
Obehaglig upplevelse!!

Nåväl, sedan har Moa och Martin haft en heldag i Lund. Sjukgymnastik, träffa doktorn och sjukgymnastik igen. Allt har gått hur bra som helst.
Det är oerhört skönt för mig att se att det funkar även när jag inte är med.

Nu i eftermiddag ringde dessutom kvinnan från kommunen som jag har jagat för att få svar på frågor kring det här med personlig assistans. Hon var mycket behjälplig och det slutade med att Martin får en anställning så han kan få ersättning när han går in och gör saker med henne, är på sjukhus med henne osv.
Jag får en anställning så jag kan "jobba" istället för att vabba när det behövs och sen har vi en person till på lut som kommer att jobba lite kvällar och helger då och då (ska bara få allt klart med det sen kan jag skriva lite mer kring det oxå).

Det var otroligt gött att få svar på mina frågor och reda ut allt kring detta.
Jag har liksom stått med ett beslut på assistanstimmar men inte vetat vad jag skulle göra med dom. Nu börjar jag få en aning.

Nu ska jag dra till gymmet och köra 50 minuters indoorwalking följt av 60 minuters box. Antingen kommer det göra susen för mitt onda i skuldran eller så går det åt skogen.

/ Lotta

 

Delicia

17 september 2012 18:19

Vad skönt att det blev bättre med Moa blev lite orolig innan jag läste klart och hoppas nu ditt onda försvinner oxå kram

http://enkampomattandas.blogspot.com

Lotta

17 september 2012 21:27

Tack och kram

 

Maria

17 september 2012 21:15

Skönt med vändning! Och skönt med avlastning! :-)

http://medelaldersbloggaren

Lotta

17 september 2012 21:28

Ja verkligen!!!

 

Morfar

20 september 2012 18:52

Skönt att det ordnade sig!
Heja Martin!!!!!!!!!!!!

Lotta

21 september 2012 15:05

:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu i dagarna fyllde Moas lungor 8 månader. Det fick mig att reflektera lite extra. 8 månader är ca 240 dagar. Det är både en lång tid och ingen tid alls. Jag kom att tänka på vad Moas nya lungor gett henne, mig, familjen, alla nära och kära. ...

Det har, som ni kanske märkt, inte blivit mycket av mitt bloggande den senaste tiden. Det har sina naturliga orsaker. Bloggen har fungerat som ett redskap med många funktioner. Bland annat har den varit värdefull för att sprida information till nära...

Sitter på barnakuten i Kristianstad. Med Vilmer. Det har aldrig hänt innan. Jag har varit här otaliga gånger genom åren med Moa men aldrig med Ville. Faktum är att Ville aldrig varit sjuk så att vi behövt uppsöka sjukhus eller vårdcentral ens. ...

Våren är kommen till Skåne. Det är så skönt. Jag njuter av att kunna dricka morgonkaffet på altanen i solen. Ungarna springer ut utan att behöva pälsa på sig en massa. Befriande. Moa mår bra. Vi vänjer oss mer och mer vi det nya livet som på det ...

Ja.... kan ni gissa vad den gemensamma nämnaren till bildcollaget???? Japp, gluten är svaret. Moas doktor från Göteborg ringde henne idag. Hon meddelade att Moa får börja prova äta mat med gluten. Hon ska vara lite försiktig men får prova si...