Vaknade imorse efter en hyfsat god natts sömn i Johannesvillan. Har vaknat några gånger inatt för att det varit för tyst (aldrig är jag nöjd).
Moa har haft Rebecca hos sig på avdelningen.
Nu sitter jag i köket här i detta mysiga anhörigboende och käkar frukost.

Det är julafton. Snön täcker marken ute. Det är fint.

Detta blir en, minst sagt, annorlunda jul. Moa, Rebecca och jag tillsammans här på transplantationscentrum i Göteborg. Min Martin och mina andra barn hemma i Hässleholm. Moas pappa på sin pilgrimsvandring någonstans i Tyskland mot Jerusalem.

Det är annorlunda och speciellt. Att vi firar denna julen här ger oss en möjlighet att få fira många, många jular till hemma med Moa.

Nu ska jag samla mig och gå upp till Moa. Idag önskar vi oss bara en julklapp och det är att det sista dränet dras.

I övrigt önskar jag alla jag känner och alla andra som följer oss här en lugn, skön avslappnad julafton. Jag vill be er vara rädda om varandra.

God jul / Lotta

Idag fyller Moas lungor en vecka. Tiden har gått otroligt fort. Men så har det hänt väldigt mycket oxå.
För en vecka sedan låg hon nersövd på TIVA. Hon blödde mycket och skulle snart in på omoperation.
Idag sitter hon i sin fåtölj. Har precis fått in en portion knaperstekt bacon med ris och skirat smör.
Snacka om kontraster!

Igår drogs två av de tre dränen. Moa tyckte det var obehagligt men det gjorde inte särskilt ont.

Inatt och idag har hon haft väldigt ont i såren från de dragna dränen. För en stund sedan fick hon lite extra morfin så nu är hon både smärtstillad och glad (läs hög).

Det tredje dränet kommer tyvärr inte dras idag, det har kommit för mycket sårvätska för att dom ska våga dra det. Moa tog beskedet med ro. Det enda som är tråkigt är att hon fortfarande är låst på rummet.
Men.... Det som väntar på något gott....

Idag kommer Rebecca hit. Det ser vi fram emot.

Julafton imorgon. Denna julen kommer vi aldrig glömma. Det kommer kännas tungt att familjen inte kan vara samlad men anledningen gör det värt det så klart.

Jag sänder åter en tanke till donatorn och de närstående. För dom kommer troligen julen oxå bli oförglömlig fast av annan anledning. Det gör ont i hjärtat att tänka på dom. Hoppas innerligt att dom i all sin sorg även kan känna en gnutta glädje över att andra fått ta del av organen och att det gjort avgörande skillnad för deras liv.

God lillejulafton på er alla

/ Lotta

Så är det då dan före dan före dopparedagen.

För precis en vecka sedan satt Moa och jag och gjorde chokladpraliner vid köksbordet hemma i Hässleholm. Hade ju så klart inte en aning om att vi bara några timmar senare skulle få samtalet som förändrade allt.

Idag sitter vi på en sal på transplantationscentrum på Sahlgrenska i Göteborg. Moa har precis ätit en liten bit stekt lax med massor av sås. Önskekost är toppen.

Idag drogs två av de tre dränagen. Moa var orolig innan för att det skulle göra ont men det var mest obehagligt och sved lite. Hon fick ordentligt med både smärtlindring och lugnande innan.
Ett av dränen sparades som säkerhet för att se att allt funkar som det ska. Om det gör det så dras även det imorgon. Då ska vi fira med rundvandring på avdelningen.

Moa har bett mig lägga ut en bild som visar hur hon ser ut idag så det är dagens bild.

Jag tycker att det ser förvånansvärt fint ut. Inte särskilt svullet eller så.
Såret under höger bröst är det dom gjorde först då dom trodde att man skulle kunna ta ut lungorna från sidorna.
När det inte fungerade pga slem som försvårade ventileringen så öppnade dom bröstbenet på henne och bytte lungorna från det hållet. Under det snittet sitter, som ni ser, ett av de tre dränen kvar och de andra snitten är ihopsydda.
Om någon är extra känslig så behöver ni inte scrolla vidare nu.

/ Lotta

Moa har bett mig fråga er läsare som transplanterats eller av annan anledning haft dränage efter operation.
Hon undrar hur det känns när man drar dem?
Moa har tre slangar ca 1 cm i diameter styck. Dessa går in i bröstkorgen. Förhoppningsvis ska de dras imorgon och Moa är då klart orolig för hur det kommer kännas.

/ Lotta

Provar igen att lägga upp bilden.

Moa har verkligen piggat på sig idag. Hon börjar likna sig själv. Det är underbart att se.

Hon specialbeställde lunch och fick ärtsoppa som hon var riktigt sugen på. Så nu har hon ätit oxå!

Dränagen är kvar men dras alldeles troligen imorgon. Det kommer göra stor skillnad både vad gäller rörelseförmåga och förmåga att djupandas.

Martin och barnen har varit här idag. Det livar upp och känns gott. Ida har varit mycket med Moa och jag har kunnat vila och vara med dom andra.

Just nu tittar vi på Svenska hjältar. Tårarna rinner. Tänk vad många hjältar det finns. Personer som osjälviskt ger av sig själva på ett eller annat sätt för att hjälpa någon annan. Tänk på de som de väljer att donera. De är verkliga hjältar.

Jag tänker mycket på Moas donator och dennes närstående, flera gånger om dagen är dom med mig i tanken. Jag känner en stor tacksamhet och jag hoppas att jag någon gång, i livet eller efter, får möjlighet att ge något tillbaka till någon verkligt behövande.

/ Lotta

Ps: dagens bild. Moa kollar tv, Ida slappar i sängen och Ville ligger under stolen (två minuter senare så sov han som en stock)

Det har varit en bra dag idag.
Moa har börjat gymnastisera vid sängkanten, har haft något mindre ont och varit lite mer vaken.

Men det absolut bästa med dagen var att Martin, Ida, Joel och Vilmer kom hit.

Det var helt underbart att träffa dom igen. Vi umgicks en stund här på rummet tills Moa blev trött. Sedan åkte dom in till city för att kolla affärer.
Upptäckte dock att Göteborg, så här några få dagar innan julafton, inte är direkt folktomt.....

När dom kom åter till Johannes Villan (anhörigboendet) så åt jag middag med dom. Pizza. Det är det första varma målet mat jag ätit sedan i lördagsmiddag. Behöver jag säga att det smakade bra?

Efter maten umgicks vi, lekte och spelade pingis. Sedan hälsade vi alla på Moa igen.

På kvällen hade hon och Ida en stund för sig själva. Moa uppskattade det mycket (tror hon var glad att slippa sin gamla mamma en stund).

Ida hade med sig en fin present från ett par goda vänner till henne, Rebecca och Helena. Det var en låda med 100 vikta papperssvanar.

Flickorna hade lagt 4 timmar (!) på att göra dessa för att ge Moa lycka och välgång. Det berörde mig mycket.

Jag vet inte om ni läser bloggen tjejer men annars får Ida visa er detta.
Tusen tack för er omtanke. Det värmer innerligt. Kram på er!!

/ Lotta

Klockan är mycket. För mycket.

Moa sover i sin fåtölj. Dagen har varit överlag bra. Hon orkar mer och mer även om hon fortfarande är väldigt tagen.

Hon har inte kunnat börja äta ännu men får sondmat så det löser sig. Känns värdefullt att hon har sin PEG i magen som hon kan få mat i, då slipper vi tjatet.

Imorgon, äntligen, kommer Martin och barnen hit. Ska bli så otroligt skönt att få träffa dom. Saknar dom så mycket.

Nu ska jag oxå sova.

/ Lotta