Alla inlägg den 19 mars 2013

Av Lotta - 19 mars 2013 21:51

Det blev inte precis som vi hade tänkt oss idag. Det blir ju oftast inte det. Ingen katastrof men det har varit en omtumlande dag.

Moas bronkoskopi sköts upp och sköts upp och sköts upp.
Inte förrän 14.30 kom hon iväg. Då sprang en hungrig jag till cafeterian och tryckte två pannkakor. Hade ju liksom sympatifastat med Moa hela dagen.

Moa kom åter till avdelningen ca 16.00 Trött och sliten.
Sängläge och fortsatt fasta för henne till 18.00

Doktorn flaggade för att hon troligen skulle behöva vara kvar på avdelningen över natten. Detta gillade Moa inte. Både hon och jag hade sett fram emot en mysig avslutning av dagen på hotellet.

Jaja, jag kopplade på acceptansen och tog en rask promenad i iskall kyla tillbaka till hotellet för att packa våra saker. Ringde hem för ett stöttande välbehövligt samtal med Martin (tack för att du finns).

Moa åkte på röntgen under tiden och doktorn beslutade att hon måste vara kvar över natten för observation.
Hon hade fått en liten tempökning som dom vill ha koll på och hennes
blodtryck var lågt.

Under tiden jag packade sakerna på hotellrummet så ringer en sköterska från avdelningen mig. Hon vill bara meddela att det räcker att jag kommer med Moas insulin men att jag sen inte kunde stanna med Moa.
- Jaha, så tycker du men så tänker inte jag. Givetvis tänker jag vara där Moa är. Moa är orolig och ledsen.
Sköterskan förklarar vänligt men bestämt att jag inte kan vara här på natten.

Ojojoj, jag är bra på känsloreglering men även jag har mina gränser.

- menar du att jag inte får vara hos min dotter när hon måste stanna för observation på avdelning och hon är både ledsen och orolig?
- ....
- då kan jag tala om för dig att hon är 15 dvs fortfarande ett barn. Även om detta inte är en barnavdelning så förväntar jag mig att ni samarbetar med mig. Jag kräver ingen säng. Inget besvär för min del. Men en stol att sitta på bredvid Moa räknar jag med.
- jag ska prata med mina kollegor...
- det får du göra som du vill, vi ses om en stund.

Jag vill inte vara besvärlig, jag vill inte vara otrevlig men hindra mig för fan inte från att vara mamma.

Så nu sitter jag här. Moa vilar. Trött efter dagens äventyr. Hoppas hoppas att provsvaren är bra. Hoppas hoppas att tempen inte ökar mer. Hoppas hoppas att det inte är någon avstötning eller annat skit.

/ Lotta

Ps: inget ont om personalen här. Dom är fantastiska. Alla!
Men lite bristande rutiner kring hur man gör när barn är patienter vill jag nog påstå att dom har.

ANNONS
Av Lotta - 19 mars 2013 07:05

Ja, imorse checkade vi in på transplantationscentrum igen.

Vi fick samma rum som när vi kom hit den där speciella kvällen för tre månader sedan. Det väcker minnen att sitta här.

Jag minns stressen när vi kom hit, allt var så bråttom, blodprover, kontroller, dusch, ombyte, nålsättning....

Jag minns att jag i mitt huvud hela tiden hade en tanke om att lungorna kommer inte passa, vi kommer få åka hem i oförrättat ärende.

Jag minns också Moas sprudlande positivitet. - Äntligen händer det mamma! Tänk att dom har nya lungor till mig!
Jag log och tänkte - nej en sådan tur kan vi inte ha.

Jag minns hur världens lugnaste uska Calle följde oss till operation. Jag minns vägen över glasbron och hur jag tänkte - jag vill inte, ni får inte, tänk om jag har överdrivit allt, tänk om hon inte är sjuk egentligen, tänk om jag inbillat mig allt, tänk om hon inte vaknar igen. Gud hjälp mig.

Jag minns hur jag fick ikläda mig min bestämdaste sjuksköterskestämma för att få följa med hela vägen in på operationssalen eftersom narkospersonalen inte tyckte att jag behövdes där.

Jag minns hur svårt det var att släppa taget om Moas hand när dom väl sövt henne och hur jag upplevde rädsla och sorg på ett sätt som kändes i precis hela kroppen.

Jag minns Calle som tog mig tillbaka till avdelningen. Calle som inte låtsades att han visste vad jag gick igenom men som förmedlade en otrolig empati och trygghet. Calle som följde mig ner till andaktsrummet bara för att upptäcka att det var låst. Calle som bjöd på kaffe och pepparkaka.

Jag minns de många, långa timmarna i just detta rummet. Jag minns stödet jag kände från alla er som fanns med oss i tanken. Jag minns Martins lugnande röst i telefonluren.

Jag minns att jag slumrade framåt småtimmarna och drömde att lungorna inte passade.
Jag minns att kirurgen ringde och sa - allt har gått bra.

Jag minns att jag grät av lättnad.

Tre månader sedan. Det känns som en evighet, det känns som ingen tid alls.

Idag sövs Moa för ett rutiningrepp, en bronkoskopi för att se att allt ser ut som det ska.
Vi har bestigit berg innan, detta är bara en liten kulle. Lite oro i magen, den finns där, den får vara där.

Idag känner jag extra stor tacksamhet till donatorn. Hoppas du ser, från var du nu är, vad du har gjort för Moa. Hoppas dina nära och kära har en liten känsla av hur du bidragit till livet genom ditt val på det vackraste möjliga sätt.

/ Lotta

ANNONS

Presentation


Lotta, 37 år. Ssk och terapeut. Gift. 4 barn varav ett som har Cystisk Fibros.
Mitt liv, min kamp.

Fråga mig

17 besvarade frågor

Gästbok

Omröstning

Har du tagit ställning i frågan om organdonation?
 Japp! Jag har tagit ställning OCH registrerat mitt svar på Donationsregistret.
 Jag har tagit ställning men inte registrerat det någonstans... ännu
 Jag har tagit ställning och bestämt mig för att inte dela med mig av mina organ när jag dör
 Jag ska klicka mig vidare till Donationsregistret för att ta ställning NU!!

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Följ bloggen

Följ CFmamma med Blogkeen
Följ CFmamma med Bloglovin'

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se