Direktlänk till inlägg 19 mars 2013
Ja, imorse checkade vi in på transplantationscentrum igen.
Vi fick samma rum som när vi kom hit den där speciella kvällen för tre månader sedan. Det väcker minnen att sitta här.
Jag minns stressen när vi kom hit, allt var så bråttom, blodprover, kontroller, dusch, ombyte, nålsättning....
Jag minns att jag i mitt huvud hela tiden hade en tanke om att lungorna kommer inte passa, vi kommer få åka hem i oförrättat ärende.
Jag minns också Moas sprudlande positivitet. - Äntligen händer det mamma! Tänk att dom har nya lungor till mig!
Jag log och tänkte - nej en sådan tur kan vi inte ha.
Jag minns hur världens lugnaste uska Calle följde oss till operation. Jag minns vägen över glasbron och hur jag tänkte - jag vill inte, ni får inte, tänk om jag har överdrivit allt, tänk om hon inte är sjuk egentligen, tänk om jag inbillat mig allt, tänk om hon inte vaknar igen. Gud hjälp mig.
Jag minns hur jag fick ikläda mig min bestämdaste sjuksköterskestämma för att få följa med hela vägen in på operationssalen eftersom narkospersonalen inte tyckte att jag behövdes där.
Jag minns hur svårt det var att släppa taget om Moas hand när dom väl sövt henne och hur jag upplevde rädsla och sorg på ett sätt som kändes i precis hela kroppen.
Jag minns Calle som tog mig tillbaka till avdelningen. Calle som inte låtsades att han visste vad jag gick igenom men som förmedlade en otrolig empati och trygghet. Calle som följde mig ner till andaktsrummet bara för att upptäcka att det var låst. Calle som bjöd på kaffe och pepparkaka.
Jag minns de många, långa timmarna i just detta rummet. Jag minns stödet jag kände från alla er som fanns med oss i tanken. Jag minns Martins lugnande röst i telefonluren.
Jag minns att jag slumrade framåt småtimmarna och drömde att lungorna inte passade.
Jag minns att kirurgen ringde och sa - allt har gått bra.
Jag minns att jag grät av lättnad.
Tre månader sedan. Det känns som en evighet, det känns som ingen tid alls.
Idag sövs Moa för ett rutiningrepp, en bronkoskopi för att se att allt ser ut som det ska.
Vi har bestigit berg innan, detta är bara en liten kulle. Lite oro i magen, den finns där, den får vara där.
Idag känner jag extra stor tacksamhet till donatorn. Hoppas du ser, från var du nu är, vad du har gjort för Moa. Hoppas dina nära och kära har en liten känsla av hur du bidragit till livet genom ditt val på det vackraste möjliga sätt.
/ Lotta
Det har, som ni kanske märkt, inte blivit mycket av mitt bloggande den senaste tiden. Det har sina naturliga orsaker. Bloggen har fungerat som ett redskap med många funktioner. Bland annat har den varit värdefull för att sprida information till nära...
Sitter på barnakuten i Kristianstad. Med Vilmer. Det har aldrig hänt innan. Jag har varit här otaliga gånger genom åren med Moa men aldrig med Ville. Faktum är att Ville aldrig varit sjuk så att vi behövt uppsöka sjukhus eller vårdcentral ens. ...
Våren är kommen till Skåne. Det är så skönt. Jag njuter av att kunna dricka morgonkaffet på altanen i solen. Ungarna springer ut utan att behöva pälsa på sig en massa. Befriande. Moa mår bra. Vi vänjer oss mer och mer vi det nya livet som på det ...
Ja.... kan ni gissa vad den gemensamma nämnaren till bildcollaget???? Japp, gluten är svaret. Moas doktor från Göteborg ringde henne idag. Hon meddelade att Moa får börja prova äta mat med gluten. Hon ska vara lite försiktig men får prova si...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | |||||||
4 |
5 |
6 | 7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 | 17 |
|||
18 |
19 | 20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 | 30 |
31 | |||
|