Idag fyller vår älskade Vilmer år.
Tänk vad fort tiden går och samtidigt känns det som att han funnits hos oss alltid. Konstig känsla det där.

När jag väntade Ville var livet lite som en berg- och dalbana. Upp och ner och hit och dit.
Vattnet gick redan i vecka 26 dvs 14 veckor för tidigt. Det var inte precis vad jag hade tänkt mig.
Jag hamnade på sjukhuset i Lund och tvingades till två veckors sängliggande där. Efter det kom jag till Kristianstad och fick tillbringa ytterligare 6 veckor på rygg i sängen.

Det var en dryg tid.

Moa opererades under tiden och fick sin andra Poth-à-cart. Hon bodde mer eller mindre hos sin pappa på heltid under dessa månader. Jag saknade henne.

Till sist, 6 veckor, innan beräknad födelsedatum så blev jag igångsatt.

Så på kvällen den 27/9 2007 föddes han. Min lille prins.
Stor var han inte. Han vägde 2360 gram och var 42 cm kort. Men han var den vackraste lille gosse jag någonsin sett.

Nu är han 5 år. Liten ibland och stor ibland. Har aldrig varit sjuk mer än en och annan förkylning och sånt som hör till. Fortfarande den vackraste lille gosse jag någonsin sett.

Ibland slår det mig hur otroligt olika det kan vara.

När Moa var 5 hade hon haft otaliga lunginflammationer, hon hade sövts och opererats, hon hade vant sig vid nålstick och sjukhuspersonal. Det bästa hon visste var när vi fick sova på sjukhuset för då visste hon att hon fick Piggelin. När Moa var 5 var hon väl inkörd i rutiner såsom inhalationer och andningsgymnastik minst två gånger om dagen. Hon kunde svälja medicinkapslar och tabletter hela. Hon var tapper och tålmodig redan då.

Jag känner en oerhörd tacksamhet för mina barn. Alla mina barn! Jag har berikats med två egna och dessutom fått två bonusbarn. Det är lycka och kärlek. Vad mer kan jag begära?

En önskan skulle förstås vara att Moa får komma hem idag. Hon är med Martin på sjukhuset och startar en kur med intravenös antibiotika. Vi vet fortfarande inte om hon får komma hem på permission idag eller om hon måste stanna. Hoppas på att hon får vara hemma Ikväll i alla fall så hon får fira sin lillebror.

/ Lotta

 

Delicia

27 september 2012 17:00

Grattis Vilmer på din dag <3

http://enkampomattandas.blogspot.com

 

Lillan

27 september 2012 18:28

Grattis till Vilmer:-) Visst var hon duktig lilla Moa fast hon är ju stor nu! :-)

Lotta

27 september 2012 19:22

Tack Lillan! Ja, duktig det har hon alltid varit :)
Kram.

 

julia

27 september 2012 19:08

Grattis till han!
Håller dessutom mina tummar att Moa får komma hem ikväll!

http://liviia.devote.se

Lotta

27 september 2012 19:23

Tack Julia!
Dina hållna tummar hjälpte!!!! Moa fick komma hem idag.
Kram.
Ps: kom och hälsa på nån dag om du vill :)
Kram igen.

 

Gunilla

29 september 2012 13:54

Tittar in för att önska dig en skön helg. Passar på att önska grattis till Vilmer också! /Kram

http://www.kol-patienten.blogspot.com

Lotta

29 september 2012 14:07

Tack Gunilla. Ha det gott!
Kram.

 

Agnes

7 oktober 2012 21:00

Åh, vilka fina ord om dina barn i ditt blogginlägg!! :)

Och så sant som du säger, att det är så olika vad ett barn med CF respektive ett "vanligt" barn får genomgå i sina liv. Ändå ser man det som en självklarhet på något vis, att de små CF-arna ska ställa upp på allt vad de får stå ut med. Det är just när man gör jämförelsen som man inser hur starka de faktiskt är...

http://www.cystiskfibros.se/simon

Lotta

7 oktober 2012 21:12

Tack Agnes.
Ja ibland slås jag av insikten om att jag kräver oerhört mycket mer av Moa än någon annan. Jag får då påminna mig om att hon oxå bara är ett barn och att hon trots sin styrka ibland måste få "protestera". Oftast handlar det om behandlande insatser. Svårt att balansera det där....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu i dagarna fyllde Moas lungor 8 månader. Det fick mig att reflektera lite extra. 8 månader är ca 240 dagar. Det är både en lång tid och ingen tid alls. Jag kom att tänka på vad Moas nya lungor gett henne, mig, familjen, alla nära och kära. ...

Det har, som ni kanske märkt, inte blivit mycket av mitt bloggande den senaste tiden. Det har sina naturliga orsaker. Bloggen har fungerat som ett redskap med många funktioner. Bland annat har den varit värdefull för att sprida information till nära...

Sitter på barnakuten i Kristianstad. Med Vilmer. Det har aldrig hänt innan. Jag har varit här otaliga gånger genom åren med Moa men aldrig med Ville. Faktum är att Ville aldrig varit sjuk så att vi behövt uppsöka sjukhus eller vårdcentral ens. ...

Våren är kommen till Skåne. Det är så skönt. Jag njuter av att kunna dricka morgonkaffet på altanen i solen. Ungarna springer ut utan att behöva pälsa på sig en massa. Befriande. Moa mår bra. Vi vänjer oss mer och mer vi det nya livet som på det ...

Ja.... kan ni gissa vad den gemensamma nämnaren till bildcollaget???? Japp, gluten är svaret. Moas doktor från Göteborg ringde henne idag. Hon meddelade att Moa får börja prova äta mat med gluten. Hon ska vara lite försiktig men får prova si...